Johanna

Jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen längre. Söker tröst i en gammal, gammal blogg. Inte mycket till tröst egentligen kanske men jag vet inte vart annars jag ska vända mig.  Det är över ett år sedan det tog slut nu, men jag är fortfarande helt besatt av dig. Du finns i mitt hjärta och i mina tankar varje dag, flera gånger. Hatar att det är så. Vill inte ha det så! Vet att du har börjat om och gått vidare förlängesedan. Att du aldrig tänker på mig längre. Det gör så jävla ont i mig att veta det. Det tog ett långt tag för min hjärna att förstå att det är över mellan oss. Men mitt hjärta kommer aldrig någonsin att släppa tanken på att det kan bli vi igen. Hjärtat mitt håller så hårt i dig! Se vad jag tänker.. Det är ju helt sinnesjukt. Men det är tyvärr sant. Antar att det här är kärlek när den är som starkast, för jag älskade verkligen dig, och jag gör det fortfarande. Fast det inte är någon idé längre. Fast vi inte har setts eller pratat på snart ett helt år. Varför planerade jag hela mitt liv med dig? Om det var så lätt att planera det, varför är det inte lika lätt att sudda bort allt? Du har allt! Allt jag vill ha. Vet att jag aldrig kommer att träffa någon som du igen. Önskar att jag fick göra om de tre åren jag fick med dig. Jag skulle varit så annorlunda. Uppskattat dig så mycket bättre och så mycket mer! Visat min kärlek. Sådana saker är så lätt att säga nu i efterhand. Dessvärre mycket svårare att rätta till. Jag förstår att du inte vill ha mig. Jag är inget vidare vacker att titta på, är inte bra på något, ganska osmart och helt enkelt en människa utan personlighet. Helt tvärt emot vad du var faktiskt. Du var snygg, rolig, smart och en alldeles underbar människa. Det är du fortfarande! Det lilla jag nu vet om dig. Saknar ditt skratt, saknar din doft, saknar din familj och jag saknar dina vänner. Allt som var vårt liv tillsammans. Jag är ingen utan dig. Jag tror aldrig jag kommer kunna beskriva med ord denna smärta jag tvingas gå igenom dagligen. Vissa dagar är bättre än andra, andra dagar är bara svarta av tomhet och av saknad, hjälplösheten som sticker mig i själen och påminner mig om att jag aldrig kommer kunna göra något åt de här känslorna jag känner eller att du inte bryr dig om mig längre, att du inte älskar mig tillbaka. Som du sa, man kan inte styra sina känslor och jag är ledsen att säga att du har rätt. Man kan inte det! Jag kan inte sluta älska dig. Det är väl bara att vänta på bättre tider.. Frågan som jag ställer mig själv nästan varje dag är bara hur länge till jag orkar vänta. Hur länge till jag klarar det här Jesper..

Som Adele säger; Sometimes it lasts in love, but sometimes it hurts instead.. <3